att pophögerns åsikter inte grundar sig på några principer". Det är onekligen en avgörande skillnad för mig gentemot alla de som viftar med den skälvande världen och tror att de har svaret. För mig är mycket av dessa inslag i högerideologin dess utopistiska ådra. Något som vi inte ska bejaka. Liberaler, som alltid är goda anti-utopister, är ibland blinda för sina egan utopier och grandiosa principer.

Upplägget att "komma ut som pophöger" är som sagt på gränsen till löjeväckande. Men samtidigt förstår jag känslan. Att vara höger i dessa alternativa kretsar är inte alltid det lättaste, eftersom man alltid måste ta skit för en massa attityder hos den vanliga högern. Då är det lättare att hålla tyst. Detta innebär att pophögern, om den kan bryta de skeva stereotyperna av att vara "vänster och godhjärtad" respektive "höger och kall egoist", kan frammana en helt ny politisk atmosfär där frågor och attityder inte längre kan monopoliseras av en sida. Och äntligen skulle det gå att bryta vänsterhegemonin bland de människor jag trivs bäst med, de "alternativa" som de så ofta kallas.

Vågar man påstå att Reinfelts omläggning av Moderaterna har gjort det lättare för pophögern att höja rösten??

Ps. med reservation för att "pophöger" är en riktigt töntig term.