The Open Society

Mot ny adress

2006-08-27T13:05:00.000+02:00

Det kan ju vara bra att ange den nya adressen för bloggen: http://www.lagerkransen.se/the-open-society/

Flytt av blogg

2006-07-12T21:17:00.000+02:00

Inom ett par tre dagar tänkte jag flytta över bloggen till en egen sida. Skriver nog inga nya inlägg innan det arbetet är klart.

VM samt tysk och svensk ekonomi

2006-07-02T11:37:00.000+02:00

Jag pratade just med min pappa i telefon. Han sa att det bästa för Sverige nu vore om det blev Tyskland som vann VM. "För det blir ju en helt annan geist i Tyskland då, och som vi också drar nytta av". Ja Tyskland hoppas ju mycket på att VM som helhet ska ge ett ekonomiskt uppsving. Men det är ju av rent ekonomiska orsaker som det sker på (alla bygginvesteringar, turism, m.m.)

Den ekonomiska effekten av att Tyskland skulle vinna är ju av ett annat slag, men minst lika reell. I dagens läge måste man inse att turneringar av det här slaget har en stark effekt på framtidstro, nationalkänsla och sammanhållning.

Efter ett decennium eller mer av dåligt självförtroende och stagnation skulle en VM vinst kunna göra susen. Dessutom kan man ägna en tanke åt betydelsen för återföreningsarbetet av öst och väst som fortfarande är angeläget.

Efter att ha tänkt dessa tankar råkade jag få ögonen på en liten notis i The Economist.

Business confidence in Germany rose in June to its highest level since the country's reunification in 1991.

Tänk då vad ett VM-guld skulle göra...

Paradiset som kunglig jaktmark

2006-07-02T11:14:00.000+02:00

Köpte veckans The Economist igår. I en bokrecension av två böcker om paradiset står det att ordet paradis inte är av kristet ursprung utan babyloniskt. Där paradeiza betydde ett avgränsat område med mycket villebråd, ämnat för lätt och rolig jakt.

Idén om paradiset är idén om överflöd. Och med det synsättet blir det uppenbart att det måste ske dramatiska idéhistoriska förändringar i takt med ekonomiska förändringar – rikedom och fattigdom förändrar innehållet i idén om överföd och paradis.

En annan mycket intressant tanke som nämns i texten är att idén om paradiset inte alltid handlar om materiellt överflöd, utan att innehållet ofta har fyllts av en konkurrerande tanke, nämligen att det ri2tiga paradiset handlar om att byta materiellt välbefinnande överhuvudtaget mot ett andligt eller överjordiskt. En materialistisk och en idealistisk föreställning om paradiset således.

Huvudlös vänster

2006-07-02T10:38:00.000+02:00

Alliansens artikel på DN debatt säger ett och annat. Vänsterpartiets och miljöpartiets valmanifest är underfinansierade med 160 respektive 75 miljarder....

Siffrorna kommer från riksdagens utredningstjänst, så de går inte att snacka bort särskilt lätt.

Det centrala, dvs om man bortser från de specifika siffrorna, är den världsbild som speglas i deras förslag. Vilken värld lever man i om man inte bara tror att "vi har råd med" 200 000 nya i offentlig sektor, utan även att det vore "lösningen" på de ekonomiska problemen!? Herregud vad skev uppfattning man måste ha om ekonomi! (Nej, det är inte ens vettig keynesianism)

Och så det här med arbetstidsförkortning. V vill sänka arbetstiden i den offentliga sektorn till 6-timmars dagar. Hade världen varit annorlunda hade jag jublat: äntligen har man insett att det som görs (på många håll) inom offentlig sektor kan göras på 6 timmar istället för på åtta. Härligt med någon som sätter ner foten....

Men nej självklart inte. För det första ska de inte jobba hårdare och med mindre fika. Och för det andra ska de behålla sin lön som om de fortfarande jobbade i åtta timmar. Det är detta som gör att vänstern är så underbar.

Pophögern i garderoben (och Reinfelt har öppnat dörren)

2006-06-30T20:34:00.000+02:00

Pophögern har presenterat sin ideologi i Expressen. Smaskigt. Att lägga upp debattartikeln som att man "kommer ut" som pophöger har väl sina tveksamma sidor.

Pophögern vill utgöra en annan bild av högern än kostymnissar, muffare med pappas plånbok, osv. Själv antar jag att jag ser världen utifrån samma synvinkel. Det vill säga jag är höger men ogillar väldigt mycket av vad den traditionella högern, MUF inräknat, står för. För att tala personliga relation så har jag oerhört mycket mer gemensamt med "vänstermänniskor" eller "alternativa" än med de som vanligen röstar höger. Hellre Smålands nation i Lund än Göteborgs, så att säga. Och på det idémässiga planet, hellre Orwell, Camus, Berlin, Popper och Rorty än den fruktansvärda Ayn Rand (make till övervärderad får man leta efter), Nozick och (till viss mån)Hayek.

Och apropå Ayn Rand. I Expressen skriver man bland annat att en väsentlig skillnad mot den vanliga högern är "att pophögerns åsikter inte grundar sig på några principer". Det är onekligen en avgörande skillnad för mig gentemot alla de som viftar med den skälvande världen och tror att de har svaret. För mig är mycket av dessa inslag i högerideologin dess utopistiska ådra. Något som vi inte ska bejaka. Liberaler, som alltid är goda anti-utopister, är ibland blinda för sina egan utopier och grandiosa principer.

Upplägget att "komma ut som pophöger" är som sagt på gränsen till löjeväckande. Men samtidigt förstår jag känslan. Att vara höger i dessa alternativa kretsar är inte alltid det lättaste, eftersom man alltid måste ta skit för en massa attityder hos den vanliga högern. Då är det lättare att hålla tyst. Detta innebär att pophögern, om den kan bryta de skeva stereotyperna av att vara "vänster och godhjärtad" respektive "höger och kall egoist", kan frammana en helt ny politisk atmosfär där frågor och attityder inte längre kan monopoliseras av en sida. Och äntligen skulle det gå att bryta vänsterhegemonin bland de människor jag trivs bäst med, de "alternativa" som de så ofta kallas.

Vågar man påstå att Reinfelts omläggning av Moderaterna har gjort det lättare för pophögern att höja rösten??

Ps. med reservation för att "pophöger" är en riktigt töntig term.

Hyckleri om hyckleri om hyckleri

2006-06-28T20:13:00.000+02:00

Ali Esbati har i Flamman skrivit om hetsjakten på Lars-Erik Lövdén efter hans bostadsaffärer. En av hans poänger är att attacker om dubbelmoral och hyckleri mot sossar och vänsterpartister generellt sett är felaktiga: "infallsvinkeln är principiellt farlig".

Man ska enligt Esbati akta sig för att ställa krav på "att människor agerar i enlighet med hur de skulle önska att det var ordnat i samhället". Sådana ideal bäddar, hör och häpna, för en "märklig syn på politisk kamp".

Men vilken politisk kamp för välfärdstatetens existens förs genom skattefusk? För att ta ett exempel.

Esbatis kamp kan knappast bli ärlig och förtroendeingivande. Men kanske är det symptomatiskt för vänstern: politisk engagemang förenas gärna i personligt oansvar.

Själv anser jag att har man en idé om samhället så måste den rimligtvis inte bara träda fram i politiska programförklaringar och omröstningar, utan i handlande. Jag ska flytta ihop med ett par kompisar snart, och delat på tre blir hyran ganska låg. Nu är det möjligt för den av oss som står skriven på lägenheten att få bostadsbidrag och därmed sänka vår hyra ännu mer. Min inställning är att om man vill behålla systemet med bostadbidrag så bör vi inte ansöka om bostadsbidrag även om vi rent tekniskt är berättigade. Och om man är emot det så kan jag inte klandra så mycket om vi "utnyttjar systemet". Men vill man behålla generösa bidragssystem, då gäller det väl ändå att man tar lite personligt ansvar och handlar i enlighet med sin samhällsvision.

Esbati tankegång symboliserar det personliga oansvarets politiska engagemang: det slags engagemang som gärna bortförklarar sig.

Jonas Thente och upplyst upprördhet

2006-06-27T19:06:00.000+02:00

I måndagens DN Kultur skrev Jonas Thente några korta ord om den eviga förvåning och häpenhet som uttrycks varje gång amerikanska eller europeiska soldater begår krigsförbrytelser. Tortyr i Abu Ghraib och dylikt.

Hur kan vi förvånas över detta, vi har haft tusentals år att lära oss att krig är krig, och att krig är i motsatt till civiliserat beteende. Därför inget att häpna över rapporter om våldtäkt: de bör tas "med fattning", enligt Thente.

Faran med Thentes resonemang är att det lätt istället tas till intäkt för apati; en inbjudan till likgiltiga konstateranden, för krig är ju krig. Skulle det vara så att den, så att säga, upplysta upprördhet som Thente tycks önska sig inte, är särskilt realistisk, då inser man att "krig är krig" är en fras som kan motivera en viss likgiltighet. Och att de häpna ramaskrin som Thente känner sig obekväm med kan vara den enda effektiva kanalen för kritik och påtryckningar – dess naivitet till trots.

I slutändan föredrar jag "Sådant kan bara inte hända!" framför "Sånt händer i krig helt enkelt". Kanske måste Thente lära sig leva med medias ständiga förvåning och människors fem-minuters-minne.

Frasen "krig är krig" signalerar en uppgivenhet. Men det är inte bara inställningen det är fel på, den är fel också eftersom den tycks säga att det inte skett bakslag och framsteg i krigsföringens grad av barbari under århundradena. Med det synsättet finns ingen poäng med regler för behandling av sårade, av krigsfångar, och av civila.

Att krig och civiliserat beteende är oförenliga är fin retorik, men det döljer att det finns grader i helvetet även när det gäller beteendet i krig. Nu för tiden har vi regelverk och tribunaler. Dessa konventioner är inga självklarheter. Jag tror att ett framtida hot mot dem förmodligen inte kommer att ta formen av en kritik av dess moraliska giltighet, utan av dess meningsfullhet. Av den anledningen är jag försiktig i min kritik av den oupplysta upprördheten. För den signalerar trots allt både giltighet och meningsfullhet.

Sen har förstås Thente rätt i att det är konstigt med synen att västs soldater står över krigets fruktansvärda inverkan på individer, och därmed att vi inte inser att dessa soldater i sin tur tappar hämningar precis som människor från alla andra kulturer. Vår förmåga, särskilt i Sverige, att förklara ondskan för patologisk; ondskan som långt, långt borta från all normalitet. Men jag tror trots allt att det är bättre att leva med inställningen att sådana brott "bara inte får hända", än med inställningen att det det måste, i någon mening av ordet, accepteras. Sen kan jag instämma i förhoppningen om att det kan finnas andra kanaler och sätt att uttrycka indignation, och trots viss skepticism, i en upplyst upprördhet.

Isaiah Berlin – The First and the Last

2006-06-26T12:27:00.000+02:00

Under midsommarhelgen har jag plöjt igenom boken The First and the Last, vilken innehåller idéhistorkern Isaiah Berlins första och sista texter i livet. Den första en historia skriven när han var tolv år gammal; utifrån en självupplevd händelse under ryska revolutionen. Den sista skriven 1996 med titeln ’My Intellectual Path’. Trevlig högläsning; jag i hängmattan, en polare i en gunga. Ljuva ord i trädens skugga under midsommardagen, allt kantat av mild baksmälla.

Den sista texten är klart intressantast. Jag är har inte läst en bråkdel av Berlins livsverk, men de uppfattningar om honom som jag hunnit forma tycktes stärkas av Berlins egna beskrivning av sin utveckling. Jag kan inte komma på någon annan som så tydligt brottats med de konflikterna mellan upplysningen och romantiken. Eller för att vara specifik, för liberalismens dubbla arv i dessa rörelser. Den liberala toleranstanken kan finna grund i både upplysningen och romantiken, men de ger inte upphov till samma bedömningar i praktiken. I dagens debatter har denna fråga en inkarnation i frågan om liberala universalister och liberaler med kommunitära förtecken. Det gäller frågan om liberalismens påstått universella giltighet. Den dyker upp frågan om rättfärdigheten, både i fall till fall och rent principiellt, i att kriga för att införa demokrati i andra länder och kulturer. Och bland de liberaler som kan enas att det är rättfärdigt dyker frågan åter upp när det är dags att visa hur det kan rättfärdigas.

Berlins liberalism tycks sprungen ur romantikens historicistiska delar (”historicism” nu inte i Poppers användning. Med Poppers terminologi skulle vi säga ”historism”.) Vico, Herder och Hamann och den värdepluralism som föddes hos dessa, tanken på olika kulturvärldar med sin egna giltighet, tanken på värden och normer som skapade snarare än givna; det är ur detta Berlin motiverar sin liberalism.

If pluralism is a valid view, and respect between systems of values which are not necessarily hostile to each other is possible, then toleration and liberal consequences follow, as they do not either from monism (only one set of values is true, all the others are false) or from relativism (my values are mine, yours are yours, and if we clash, too bad, neither of us can claim to be right). [s.53]

Romantikens toleranstanke är en konsekvens av värdepluralism, medan upplysningens fastslås i universiell och monistisk form. En monism som tolererar, men monism ändock. Kanske är det så, det här är bara ett infall, att grundskillnaden dyker upp i toleransparadoxen och dess möjliga lösningar.

ps. Infall nr 2: Kan John Rawls utveckling mellan A Theory of Justice och Political Liberalism i den här kontexten ses som en vandring från upplysningsmotiverad liberalism till mer romantik-influerad??

Tillbaka (nystart)

2006-06-26T11:16:00.000+02:00

Nu är jag tillbaka efter en tids hektiskt resande med dålig tillgång till internet. Nu hoppas jag kunna komma igång med bloggandet så smått igen. Men sommarjobbet, bakom ratten på en lastbil, kommer att ta rätt ordentligt på krafterna.

Ideologiproducerande statsapparat: Apoteket

2006-04-11T20:49:00.000+02:00

Apoteket har, rapporterar Tv4, börjat dela ut en 24-sidig statlig budgetbroschyr. Ofattbart! Hur är det möjligt?

Rubriken på det här inlägget är lite missvisande: Apoteket är inte egentligen en del av statsapparaten, och inte heller handlar det om att de producerat något, bara förmedlat. Men den den här incidenten förtjänas ändå att sorteras in under den här kategorin av fenomen. Gränserna och rollfördelningarna verkar suddas ut allt snabbare.

I det här fallet verkar man inte ha sett en gräns mellan myndighet och statligt ägt företag. Att ett statligt företag agerar informationskanal åt regeringen är naturligtvis skandal!

Ett annat exempel på samma försräckliga fenomen var Systembolagets reklamkampanj, rikatad mot EU, som syftade till att visa på alkoholmonopolets förträfflighet. All rim och reson säger att ett staligt ägt företag inte har rätt att ägna miljoner kronor åt att försöka påverka den demokratiska processen som handlar om dess framtid. Frågan om statliga monopols vara eller icke vara är olämplig för monopolföretagen att ge sig in i; olämplig utifrån den demokratiska aspekten.

Alla dessa utsuddningar av gränser, där tjänstemän och företag börjar bedriva politik och påverka opinioner, gör den politiska processen skev.

Prodi utropar sig till segrare i Italien

2006-04-11T06:33:00.000+02:00

Romani Prodi har utropat sig som segrare i nattens val. BBC rapporterar att det är oerhört jämnt och att utlandsrösterna förmodligen kommer fälla avgörandet. Berlusconi kräver en "scrupulous" kontroll av rösterna.

Hur som helst verkar Prodi säker på sin sak:

Today, we have turned a page... We will govern for five years

Måtte han ha rätt!

Äntligen någon som säger ifrån i universitetsvärlden!

2006-04-11T06:14:00.000+02:00

Professorn Dennis Töllborg vid Göteborgs universitet har sagt upp sig. Han protesterar mot polititiseringen av den akademiska världen, och att ingen vågar stå emot.

I dagens läge är universitetens ekonomiska situation beroende av hur många studenter de examinerar – det ger naturligtvis incitament för att satsa på kvantitet framför kvalitét. Jag har själv erfarenhet av massföreläsningar och rena rama löpande-bandet-känsla under vissa kurser på universitet.

Kvalitéten blir otvetydligt lidande av den nuvarande politiska styrningen, kraven sänks, den fria forskningen hotas. Att Töllborg säger upp sig i öppen protest är därför glädjande, om än sorgligt på samma gång.

Att behålla kvalitén på universiteten, att inte ge efter för politiska krav att om 50% ska gå högskoleutbildning, det ser jag som det allra viktigaste.

Universiteten måste absolut bli mer självständiga. Regeringen utser t ex rektorer, vilket med rätta anses dubiöst i många andra länder där universitetens frihet från statsmakten sätts högt.

Bort, bort, Berlusconi!

2006-04-10T17:41:00.000+02:00

DN och Svd rapporterar att det lutar åt vinst för Romani Prodi. Men än så länge är det bara en rad vallokalsundersökningar som visar på Prodis seger, så vi får väl kanske inte ropa hej ännu.

Det vore naturligtvis underbart om Berlusconi blir av med makten, men det kan knappast kan tal om en särskilt stabil och stark regering. Prodis koalition är bräcklig – oavsett hur stort väljarstöd den får.

Man behöver knappast vara vänster för att vilja bli av med Berlusconi. Vad som är positivt är ju att den italienska högern kan rycka upp sig lite och bli lite fräschare än under sjaskige Berlusconi.

Att jämföra eller inte jämföra (plusjobb vs ungdomsavtal)

2006-04-10T16:14:00.000+02:00

Den begreppsliga klarheten när det gäller "att jämföra" verkar bristande. Adrian Kaba skriver:

Högerbloggare har felaktigt gjort en jämförelse mellan vänsterns plusjobb för ungdomar och högerns ungdomsavtal.

Men resten av hans inlägg ägnas just åt att jämföra dem. Att han sedan kommer fram till att plusjobben är himlen och ungdomsavtalen är helvetet är ju en annan sak.

En annan socialdemokrat, Johan Sjölander, säger också han att det inte går att jämföra förslagen, och:

Att man överhuvudtaget försöker visar på hur förvirrad den borgerliga retoriken håller på att bli.

Men precis som Kaba är det precis vad Sjölander ägnar resten av sitt inlägg åt. Det tycks som om både Kaba och Sjölander ägnar sig åt helt normal och legitim politisk debatt när de jämför två politiska alternativ. Det är därför som det i mina öron låter så meningslöst med påståenden om att "Det är omöjligt att jämföra...", och ännu mer förvrängt om man anklagar sina politiska motståndare för denna "synd".

I en av kommentarerna på Johan Sjölanders inlägg kan man läsa:

Jag håller faktiskt med Johan om rubriken. Det ÄR vansinne att jämföra plusjobb med undomsavtal.
Den viktigaste och mest centrala skillnaden är att plusjobben kostar pengar medan undomsavtalen genererar pengar

Här tycks vi komma begreppsliga förvirringen på spåren.
Först sägs att det inte går att jämföra a med b, och i nästa mening pekas en skillnad ut mellan a och b ut. Det ser alltså ut som om existensen av en skillnad motiverar kommentatorn att dra slustatsen att det inte går att jämföra a och b. Det pekar mot att 'de går inte att jämföra' i det här fallet används ungefär i betydelsen 'de är inte likvärdiga'. Men i en mer normal bemärkelse av 'jämföra' är det naturligtvis en jämförelse som kommentatorn gör när han pekar ut den avgörande skillnaden. Himmel och helvete är inte likvärdiga, men de går att jämföra – det ena stället är förmodat behagligt medan det andra är fruktansvärt varmt.

Sjölander skriver vidare:

Bägge åtgärderna säger sig visserligen vilja komma åt samma problem – att alltför många har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men där slutar likheterna.

Ta det lugnt med Iran

2006-04-10T14:43:00.000+02:00

Hans Blix har tydligen talat idag om Iran och USA's omdebatterade anfallsplaner.

Klok som han är poängterade han att det tar åtminstone fem år innan Iran kan ha producera kärnvapen, så några panikåtgärder är inte nödvändiga. Det argumentet borde rimligen bita även på folk som tycker att ett anfall mot Iran är legitimt i sig.

När det gäller den förfärande nuvarande regimen i Iran tror jag det vore olyckligt att vara alltför aggressiv mot den. Helt enkelt därför att den i nuläget inte är särskilt omtyckt i landet, åtminstone inte av den nya generationen iranier, så ett anfall eller andra bryska metoder kan få motsatta effekter än avsett: det skulle kunna ge regimen legitimitet.

Ett folk sluter oftast upp bakom sin ledare när det blir anfallet; precis som stora delar av amerikanerna slöt upp bakom Bush efter 9/11. Ett anfall tillåter den iranska regimen att anklaga dess kritiker för att vara 'amerikanska lakejer', förrädare osv. Det vore väldigt olyckligt, för trots den nuvarade regimen hyser jag tilltro för Irans framtid; den yngre generationen ser saker på ett annat sätt än den religiösa och konservativa regimen.
Vad jag har hört finns det runt en miljon iranska bloggar. Det låter hoppfullt.

Ideologiproducerande statsapparat

2006-04-09T01:49:00.000+02:00

Jämställdhetsombudmannen Claes Borgströms utspel om att fotbollslandslaget borde bojkotta VM i sommar pga prostitutionen var väl veckans mest löjeväckande.

Men problemet är inte bara galenskapen i hans idé utan det faktum att det är en del av en konstig politisk kultur som utvecklats: tjänstemän och myndigheter bedriver opinionsarbete. Vari ligger det demokratiska i detta? Är det inte politikernas roll att driva och svara mot opinioner i samhället?

Vad säger det om sossarnas syn på makt, när gränserna ständigt håller på att suddas ut mellan parti och stat, och mellan tjäntemannens uppdrag och politikerns?

Myndigheternas uppdrag är att implementera beslut, inte driva opinion för dem.

Ändra i LAS – kom i fas!

2006-04-09T00:08:00.000+02:00

Jag har äran att skriva denna bloggs första inlägg.

Hörde att Anna Sjödin varit arbetarhjälte och stått på barrikaderna i Paris.
Och att hon gjort utspel mot det förslag Centern kom med för ett par månader sen om att uppluckra Las när det gäller ungdomar. Kritiken är upprörande missriktad. Jag råkade hitta ett argt blogginlägg från när Centerns förslag kom: Rör inte LAS – ditt jävla as! – från bloggen ’These Exiled Years’.

Men självklart ska vi ändra i Las!
Argumenten för att behålla Las i befintligt skick är förvirrade.

Företag anställer inte för att de tycker att det är kul, utan för att de har ett behov av arbetskraft. Exakt hur behovet skulle öka om företagsägarna får det lättare att sparka ungdomar övergår mitt förstånd.
En sak jag förstår är dock att det är mycket få som vågar göra några större långsiktiga investeringar, t ex i ett eget boende, när man inte vet om man fortfarande har ett jobb att gå till nästa månad.

Den andra halvan av resonemanget, det privatekonomiska, är helt korrekt. Det bygger på följande livsvisdom: förpliktiga dig inte till stora långsiktiga kostnader om din inkomst är osäker.

Men det är därför lite konstigt att det verkar så svårt att förstå varför uppluckringar i arbetsrätten leder till att fler företagare vågar anställa. För samma livsvisdom gäller naturligtvis inom företagsekonomin. En företagares inkomst är med nödvändighet osäker på markanden; konjunkturen svänger, ny konkurrens uppkommer, o.s.v. Och med nuvarande anställningsskydd i Las blir anställningar verkligen ”större långsiktiga investeringar”. Det är klart många drar sig för att anställa! Med osäkra inkomster vill man inte stå bunden med stora utgifter. Precis som ungdomar som funderar på att skaffa eget boendet.

Företag anställer eftersom ”de har ett behov arbetskraft”. Men det följer inte av det att antalet anställda i ett företag speglar dess hela behov. Det är endast om man tror att det förhåller sig så, som kan man få för sig (som i citatet ovan) att det enda som kan göras för att få företag att anställa fler är att öka dess behov.

Folk skaffar lägenheter för att de är i behov av dem. Men det följer naturligtvis inte att antalet människor i lägenheter speglar landets hela behov av lägenheter. För i så fall följer det logiskt att de som saknar lägenhet inte skulle ha behov av dem! Den hemlöse som flyttar in i en lägenhet har inte plötsligt fått ett behov av lägenhet. Det har den hemlöse haft hela tiden; vad som har hänt är att den hemlöse på ett eller annat sätt nu fått råd och möjlighet.

En nyanställning behöver inte betyda att företaget plötsligt fått behov av mer arbetskraft. Det har bara av en eller annan anledning fått råd och möjlighet. Det finns här i världen sådant som kan kallas för otillfredsställda behov. Och det finns sådant som en politik som gör att de inte tillfredsställs. Det finns bland många företag i Sverige ett sådant otillfredsställt behov av att anställa, och nuvarande Las utgör en politik som förhindrar att företag anställer. Hur annars förklara bemanningsföretagens snabba framgång och betydelse på marknaden...

Behovet av arbetskraft är naturligtvis bara en komponent i den ekonomiska förklaringen. Det är ett nödvändigt villkor, men inte ett tillräckligt villkor för att anställningar ska ske. Poängen med uppluckringar i anställningsskyddet är att det redan finns ett behov av att anställa som just nu inte blir tillfredställt – inte nödvändigtvis att behovet i sig kommer öka.

Det handlar alltså inte i första hand om att behovet att anställa kommer öka om ”företagsägarna får det lättare att sparka ungdomar”. Det handlar om att det behovet att anställda som redan finns kommer att tillfredsställas. Detta eftersom ändringarna minskar risken att stå där med kostnader som man inte kan frigöra sig från. För det är den risken som hindrar att företagarna tillfredställer sina behov av att anställa. Precis som det är avskräckande att skaffa fast och dyrt boende om man är osäker på sin framtida inkomst. Detta kan inte övergå mångas förstånd.